Nightmare Detective 2

Shinya Tsukamoto gör sin första riktiga J-horror tio år efter startskottet av den japanska rysarhysterin med Hideo Nakatas Ring (1998), och tre år efter att Kiyoshi Kurosawa satte sista spiken i kistan för genren (i alla fall för min del) med Retribution (2006). Den första Nightmare Detective (2006) kändes mer som en polisthriller med övernaturliga inslag i form av Ryuhei Matsudas mardrömsdetektiv Kagenuma, och den var en för Tsukamoto mer konservativ film om än med tydliga inslag av hans egen speciella stil. Tsukamoto fick även en del kritik av hardcore-fansen för att ha blivit för mycket mainstream men precis som med Vital (2004) och senare Tetsuo – The Bullet Man (2009) så upplevde jag Nightmare Detective som en naturlig förlängning av det Tsukamoto startade med A Snake of June (2002). Från att ha gjort filmer nästan exklusivt om hur utomstående faktorer rent fysiskt kan ha en inverkan på människor, till att börja blanda in känslor och erotik på ett mer uppenbart sätt och ännu längre till ren dissekering av människokroppen och världar som endast existerar i människans psyke till skillnad från stålet och betongen i Tokyo, så blev Nightmare Detective hans första film där en människa bokstavligen kan ta sig in i en annan persons psyke. I del två är det, enkelt uttryckt, rädslan för att verkligen veta vad andra människor tycker och tänker som utforskas.

Nightmare Detective 2 fortsätter historien om den plågade Kagenuma och tar formen av en ännu mer konventionell film än del ett. Tsukamotos närvaro är mest uppenbar musiken av Chu Ishikawa, och vissa scener med skakigt kameraarbete som känns som en återblick till den Edogawa Rampo (1894-1965)-inspirerade Gemini som Tsukamoto regisserade 1999. Den har även lite känslan av en tv-film, speciellt när titeln på filmen dyker upp, och det är inte helt otänkbart att meningen är att det ska påminna om de gammaldags monster- och mysterieserier som har varit en stor del av Tsukamotos inspiration sen han var yngre.

Filmen består av två historier som snabbt flätas samman. Den ena handlar om Kagenuma och hans uppväxt med en mor som av någon anledning är rädd för allt hon ser, även Kagenuma och hans far. Hennes rädsla leder så småningom till självmord och Kagenuma plågas som barn av syner där hans mamma kryper in, Sadako-style, genom fönstret på nätterna och försöker dra honom med in i sin värld. Den andra innehåller en grupp högstadieelever som tillsammans tagit med sig en vän, som verkar lida av samma oförklarliga skräck som Kagenumas mor, och stängt in henne i ett övergivet skjul. När hon sen slutar komma till skolan börjar hon istället dyka upp i förövarnas drömmar och en efter en dör de i sömnen. En av dem har dock hört talas om Kagenuma och att han hjälpte polisen i första filmen och försöker anlita honom. Ganska typsik J-horror alltså.

Det som särskiljer Nightmare Detective 2 från andra J-horrorfilmer är trots allt det som finns kvar av Tsukamotos egna uttryckssätt. Hans skakiga, högljudda, hamrande stil borde inte vara lämplig för en rysare som främst bygger på stämningar, och i vissa scener är det exakt det den faller på. Scener som den hysteriskt skällande hunden och de marscherande barnen från en busskrasch blir mer parodi än skrämmande och en del väl överdrivna gummimasker känns mer lågbudget än skrämmande. Musiken är även den många gånger på gränsen till att rycka en ur upplevelsen, men lyckas ändå vara tillräckligt stämningsfullt udda för att en del scener ska bli riktigt obehagliga.

Filmens starkaste sida är dock Tsukamotos förmåga att blanda det barnsliga och enkla i en historia om en detektiv som tar sig in i mardrömmar med allvaret i mobbing och barnmisshandel på ett sätt som trots allt känns övertygande. Han lyckas få lågbudget- och den nästan lantliga känslan i skol- och barndomsscenerna att mixa med de kalla, riktigt obehagliga scenerna på ett sätt som sällan lyckas. I brist på bättre exempel blir det lite Takashi Miikes Young Thugs (1997-1998) möter Higuchinskys Uzumaki (2000) blandat med Rampo-influenser.

Nightmare Detective 2 är inte Tsukamotos bästa film, men den är definitivt en av de bättre J-horrorfilmerna jag har sett. Jag skulle inte klassa den lika högt som Ring eller Kiyoshi Kurosawas Kairo (2001) men definitivt över Miikes försök i genren med One Missed Call (2003) och diverse uppföljare till tidigare nämnda filmer. Nostalgi blandat med riktig skräck och tematiska framsteg, är det inte vad hardcore-fansen borde vilja ha?

metalbat.wordpress.com

ändrad adress

Har inte varit så aktiv här, är väl det minsta man kan säga. Har försökt skriva lite på engelska på en annan blogg, det funkade men har inte varit så nöjd med blogger på sista tiden så nu har jag flyttat till wordpress.

metalbat.wordpress.com

Akira

Vad kan jag skriva om Akira som inte redan skrivits? Antagligen ingenting. Jag är inte särskilt insatt i varken anime eller cyberpunk och att tolka eller ens upptäcka alla symboler och teman som finns inbäddade i Akira är inte det lättaste. Läser man på nätet finns det oändliga teorier om allt från övergripande teman till de minsta detaljerna. Religion, vetenskap, krig, att växa upp, åldrande, samhällets och människans utveckling både psykiskt och fysiskt är alla ämnen som Otomo behandlar.

I ett post-apokalyptiskt, högteknologiskt Neo-Tokyo år 2019, 31 år efter att projekt Akira gick snett och en ensam pojke jämnade staden med marken så kämpar rebeller mot att militärens och forskarnas misstag ska upprepas. Trots det som hänt så har militären fortfarande inte gett upp hoppet om att tygla kraften hos barn med paranormala krafter och någonstans under jord finns Akira bevarad. På gatorna slåss olika mc-gäng med varandra och av en slump blir två gängmedlemmar, Tetsuo och Kaneda indragna i kampen mellan rebellerna och militären. Tetsuo förs bort efter en motorcykelkrasch och upptäcks ha psykiska krafter liknande Akiras, men ju starkare de blir desto svårare får han att hantera dem. Han börjar förändras, både mentalt och fysiskt när filmen går från cyberpunk-thriller till body horror. Två genrer som förvisso ofta går hand i hand men som Akira tar till högre nivåer.

Personligen kommer jag nog aldrig riktigt inse vidden av hur viktig Akira har varit för japansk animations spridning i väst på annat sätt än att trots att jag inte hade sett filmen så har jag så länge jag kan minnas varit medveten om den, långt innan jag fick något intresse för japansk film överhuvudtaget. Den är inte en film som får mig att vilja se mer anime, däremot är det en film som får mig att glömma att den är en anime. Alla förbehåll man kan ha mot animerad film av olika anledningar lyckas den upphäva genom att behandla så pass många olika ämnen och paketera dem på ett sätt som gör att referenserna hamnar hos filmer som Blade Runner (Ridley Scott, 1982), Alien (Ridley Scott, 1979) och Tetsuo – The Iron Man (Shinya Tsukamoto, 1989), historier av William Gibson och olika tv-spel i sci-fi miljö. En sammanflätning av medier som känns större än sina beståndsdelar.

Dear Doctor

Miwa Nishikawa följer åter med en stadsbo ut på landsbygden men till skillnad från i hennes tidigare film Sway (2006) så är det ingen hemvändare utan en läkarstuderande som fått en praktikplats på vårdcentralen i en by mitt ute i ingenstans.

När filmen börjar är vårdcentralens läkare, Dr. Ino, försvunnen. Det enda spår som finns är hans läkarrock som hittats slängd i diket bredvid en åker. Studenten Soma letar febrilt efter honom i det höga gräset samtidigt som byns borgmästare säger till polisen att de måste hitta Dr. Ino. ”Vi behöver honom mer än vi behöver Gud”.

Anledningen till doktorns försvinnande visas genom att de senaste dagarnas händelser spelas upp parallellt med den pågående polisutredningen, man får se Somas ankomst i byn och hur Ino tar hand om sina patienter, kanske inte alltid på bästa sätt medicinskt men alltid med värme och omtanke tills det är uppenbart att han inte är någon riktig läkare.

Inos skäl till varför han utger sig för att vara läkare är inte helt klara. Hans far var läkare, men det enda man får veta om Ino själv är att han jobbat som kringresande apotekare. En annan i samma bransch berättar att han stundtals upplever att han är ansvarig för andras liv och att det blir som en drog, men om det är det som driver Ino får man aldrig veta. Han säger själv att han valde en liten by för att få lugn och ro, men att invånarna inte lämnade honom ifred och till slut var han deras läkare, oavsett meriter.

Filmen ställer flera olika frågor, bland annat om det är bättre att bli vårdad hemma av någon som bryr sig om en personligen, även om det inte ger medicinsk effekt, än att stirra ut genom fönstret på ett sjukhus tills det oundvikliga ändå inträffar. Irrelevant kanske ur ett systems synpunkt men inte ur en mänsklig. Men den största frågan är kanske varför byborna är så villiga att försvara Ino. Svaret kanske är anledningen till varför alla så desperat vill hitta honom. Ino förkroppsligar den rädsla och osäkerhet en person kan känna kring att inte räcka till, att inte vara tillräckligt bra på det den gör, både privat och i sitt yrke. Genom att inte ordinera några sjukhusvistelser eller operationer är byn fullt tillräcklig för invånarna, och för de som jobbar under Ino så är han en säkerhet för att de aldrig sjävla behöver ta det yttersta ansvaret om något går fel. Soma säger själv att han är rädd för att vara en bluff, han kan inte förstå varför någon skulle lägga sitt liv i hans händer men när Ino är borta måste han stå på egna ben, det finns inte längre någon att fråga.

Nishikawa har tidigare arbetat med Hirokazu Koreeda och hans stil verkar till viss del ha smittat av sig på henne. I Sway så spelade det subjektiva minnet en stor roll och i Dear Doctor så är det en historia där storstad och småstad eller vinstdrivande vård och personlig vård möts, men också olika generationer och deras syn på vad som är värdigt. Och även här så är minnen, eller avsaknaden av dem, en del av berättelsen.

metalbat.wordpress.com